I survived!
Det tog oss 55 minuter att ta oss de sex kilometrarna. Jag är väldigt stolt över mig själv att jag tog mig runt och inte storknade på vägen, trots att det var nära flera gånger. Blev väldigt arg på alla idioter som står utmed banan och ska heja på och skriker "man ska springa, inte gå" eller "fortare kan ni". De människorna var nära att få en fet smäll.
Efter denna nära-döden upplevelse kom Anna på den briljanta iden att eftersom vi redan värmt upp kan vi dra till gymmet och styrketräna. Hela min kropp skrek nej, men jag hade inget annat val än att följa med. Vi kämpade oss igenom styrketräningen innan vi äntligen fick åka hem.
När jag kom hem däckade jag i soffan och tog en nap på en timme innan jag äntligen fick komma ur mina svettiga kläder och duscha.
Nu har jag kommit till det läget att jag är hungrig men inte orkar laga korvstroganoff som är tanken. Tar en macka så länge så lagar jag stroganoff när jag har samlat ork nog att röra min möra kropp.
Kommentarer
Postat av: anna
det är lite granna förtal att säga att VI kämpade oss igenom träningspasset linda, jag tog det utan problem, du och sara därremot:P
Trackback