Linda Elisabet Persson

Vaknade tidigt imorse helt utan anledning, men kunde inte somna om. Tog mitt täcke och la mig i soffan för att kolla på Vakna med the Voice. Loke tätt inpå som tjatar om promenad men jag säger bara "sen".
Vid 9 när Voice är slut tar jag tar på mig mjukisbyxor, en slapp t-shirt, sätter upp håret i en slarvig toffs och tar på Loke kopplet och går ut på en promenad.
Vi kommer inte längre än 1 meter på trotoaren innan han börjar kissa. Då börjar byggarbetaren som står i hörnet av gatan och röker med sin morgonkaffe i handen prata med mig. (Han är förövrig 40+ och icke svensk)

Byggarbetaren - Han kissar alltid där.
Jag - Ja, haha, det hinns inte längre.
Byggarbetaren - Jag har sett honom nu varje morgon och det där är hans ställe. Han kissar alltid där.
Jag - Ja, haha, han har sin spot.

Loke har kissat klart och vi ska börja bege oss över gatan för en sväng runt kvarteret. Byggarbetaren frågar om jag bor här och jag svarar att jag bor där uppe och pekar. Jag känner att vår konversation är klar och traskar iväg med Loke och hör honom mumla nåt. Ber honom säga igen och jag tycker mig höra han fråga om jag är model.
Mitt inre spelar nog mig ett spratta eftersom jag är relativt nyvaken, osminkad, i mjukiskläder, har en fulfrisyr och ser ut som nåt katten släpat in, så jag frågar igen. Men som jag hörde innan, byggarbetaren frågar mycket riktigt om jag är model, jag ser tydligen ut som en säger han.
Jag svarar nej och vänder mig och om skrattar tyst för mig själv. Inom mig hoppar jag och skriker av skratt men utåt går jag och håller andan för att inte skratta och förnedra byggarbetaren. Jag skrattar hela gatan upp. Detta skrattet förgyllde hela min dag.