Söndagsångest
Har en sån där jobbig, konstig känsla i kroppen. Den finns där och kryper under skinnet. Jag har inget som gör mig ledsen, men ändå vill jag bara gråta. Vad är det som gör mig ledsen? Allt är bra, men ändå vill tårarna komma, kan jag aldrig vara nöjd är det de som är problemet? Vill jag bara ha mer?
Tankarna vandrar iväg och jag börjar som vanlig att tänka för mycket, och endast på det negativa. Varför ska jag alltid göra så? Varför kan jag inte koncentrera mig på det bra? Alltid ska jag tänka på det negativa istället för det positiva och komma fram till att allt är skit och att jag vill mer, men egentligen har jag allt jag vill ha nu, det fungerar bra som det är. Jag vill inte mer, men ändå är jag inte nöjd. Ändå ska jag må dåligt. Ändå ska jag bli besviken på nåt som jag inte kan bli besviken på. Är jag flickan som alltid vill ha mer?
Det fungerar bra nu, och jag är nöjd med allt. Jag vill inte ha mer, men ändå kommer tårarna och tankarna säger åt mig att jag vill ha mer. Men när jag stannar upp och tänker mer kommer jag på mig själv att allt är bra, jag vill inte ha mer. Ska jag sluta tänka, är det de som är lösningen på mina icke existerande problem?
Eller kan det vara höstdeprissionen som kommer? För jag känner mig deprimerad och det enda som gör mig lycklig är det jag inte vill ha mer av för tillfället, för det gör allt så komplicerat. Kanske är det därför jag är så ledsen? Det som gör mig lycklig är det jag inte kan få. Kanske det är svaret på alla mina frågor?
Frågorna blir för många och tankarna svämmar över. Jag vill bara känna mig genuint lycklig. Men då kommer frågan; kan man känna sig genuint lycklig en längre tid eller är det bara för korta stunder? För om det är för korta stunder känner jag den lyckan, men den håller inte länge, för sen kommer tankarna och förstör. Vad ska jag göra för att lyckan ska hålla i sig? Måste jag konfrontera min rädsla eller ska jag bara fortsätta som det är?
Frågorna är för många, och jag har för få svar. Så för tillfället tror jag bara att jag låter det vara, bäddar ner mig i sängen med en bulle eller två och kollar på en film.
Tankarna vandrar iväg och jag börjar som vanlig att tänka för mycket, och endast på det negativa. Varför ska jag alltid göra så? Varför kan jag inte koncentrera mig på det bra? Alltid ska jag tänka på det negativa istället för det positiva och komma fram till att allt är skit och att jag vill mer, men egentligen har jag allt jag vill ha nu, det fungerar bra som det är. Jag vill inte mer, men ändå är jag inte nöjd. Ändå ska jag må dåligt. Ändå ska jag bli besviken på nåt som jag inte kan bli besviken på. Är jag flickan som alltid vill ha mer?
Det fungerar bra nu, och jag är nöjd med allt. Jag vill inte ha mer, men ändå kommer tårarna och tankarna säger åt mig att jag vill ha mer. Men när jag stannar upp och tänker mer kommer jag på mig själv att allt är bra, jag vill inte ha mer. Ska jag sluta tänka, är det de som är lösningen på mina icke existerande problem?
Eller kan det vara höstdeprissionen som kommer? För jag känner mig deprimerad och det enda som gör mig lycklig är det jag inte vill ha mer av för tillfället, för det gör allt så komplicerat. Kanske är det därför jag är så ledsen? Det som gör mig lycklig är det jag inte kan få. Kanske det är svaret på alla mina frågor?
Frågorna blir för många och tankarna svämmar över. Jag vill bara känna mig genuint lycklig. Men då kommer frågan; kan man känna sig genuint lycklig en längre tid eller är det bara för korta stunder? För om det är för korta stunder känner jag den lyckan, men den håller inte länge, för sen kommer tankarna och förstör. Vad ska jag göra för att lyckan ska hålla i sig? Måste jag konfrontera min rädsla eller ska jag bara fortsätta som det är?
Frågorna är för många, och jag har för få svar. Så för tillfället tror jag bara att jag låter det vara, bäddar ner mig i sängen med en bulle eller två och kollar på en film.
Kommentarer
Trackback